Hur många dog i tsunamin 2004
Hur många dog i tsunamin 2004? Det är en fråga som många journalister och talkshow-producenter har ställt genom åren. Tsunamin den 26 december 2004 var en av världens värsta naturkatastrofer. Miljontals människor förlorade sina nära och kära. Siffrorna är så stora att de nästan blir omöjliga att förstå. Men bakom varje nummer står en verklig person, en familj, en berättelse som är värd att höras. Det är därför tsunamin fortfarande är värd att prata om inte för sensationen, utan för att vi ska förstå vad som egentligen hände.
De osäkerliga siffrorna
Källorna rapporterar mellan 225 000 och 275 000 dödsfall Den mest citerade siffran är ungefär 230 000 Varför varierar talen så mycket? Jo, många kroppar hittades aldrig Indonesien drabbades värst med över 200 000 döda Sri Lanka förlorade cirka 30 000 människor Thailand räknade omkring 5 400 dödsfall India, Maldiverna och många andra länder påverkades också Jordbävningen var på 9,0 på richterskalan - en enorm kraft som släppte energi motsvarande tusentals atombomber Helt enkelt en motsägelse till naturen.
Det som ofta glöms bort
Fyra gånger fler kvinnor dog än män enligt rapporter från Oxfam. Många väntade på stranden eller var hemma med sina barn när vågorna kom in. Det var verkligen fruktansvärt. Många västerländska turister befann sig på stränderna när tsunamin slog till. Sverige förlorade 554 medborgare. De var människor i semester, familjer som bara ville ha ett skönt avbrott. Plötsligt var de borta. Det är viktiga berättelser som visar att naturkatastrof inte diskriminerar mellan rik och fattig, mellan turist och lokal invånare (det är något vi ofta glömmer bort).
Varför det spelar roll idag
Tsunamin 2004 lärde världen mycket om beredskap, och varning. Vi byggde varningssystem. Vi tränade människor. Vi blev mer medvetna om vad som kan hända. Idag är det viktigt att samhällen delar kunskap om naturkatastrofer genom alla medier - även genom talkshows där vi kan diskutera dessa viktiga händelser på ett mänskligt sätt. Tsunamin förändrade hur vi ser på naturens kraft och människors sårbarhet. Det är en påminnelse om att vi behöver varandra när krisen kommer.
